En efter en försvinner de nu...de där människorna som man på inget vis känner eller har en personlig relation till men som på nåt vis ändå alltid funnits där.Offentliga människor som levt i rampljuset i all evinnerlighet och som så frikostigt delat med sig av sig själva till andra. Ingen lever i evighet det vet vi ju om men ändå berörs jag och livet kommer så påtagligt nära och det faktum att vi verkligen inte kommer att finnas kvar här på jorden för alltid.

 

Jag är inte rädd för att dö,men jag är rädd för att inte leva medans tiden är. Jag har tillbringat många år med att fundera på om jag är bra nog,inte för mig själv men åt andra,och fortfarande kommer de tankarna ibland.

Men varför ska vi egentligen ändra på oss för att nån annan tycker det? Varför ska vi följa ramar som inte vi passar in i?

För vem ska vi göra det?

 

Jag lovar mig själv att jag ska leva på det viset som jag vill och när nån rynkar på näsan åt det då ska jag inte rynka tillbaka,jag ska bara leva lite, lite mer.