Jag tänker att livet är en jäkla konstig grej ändå.Vi föds,växer upp,blir vuxna,skaffar egna barn som i sin tur växer upp,blir vuxna och lämnar hemmet och man kan bara stå bredvid och hoppas att man har lyckats göra nåt bra utav dem. Man vill ju ha gett dem vingar men också rötter.På ett sätt vill man föralltid ha dem hos sig men på ett annat sätt finns det inget vackrare än när dom står på egna ben och kan klara sig själva.När man får vara en del utav dem fast på avstånd.

 

Jag vet att jag inte har varit världens bästa mamma men jag har alltid gjort mitt bästa.Jag har definitivt missat en herrans massa innebandymatcher för att Uganda har pockat på min tid.Jag missade min största unges första flytt för att den inföll just när jag hade bokat en resa...till ja precis,Uganda.Jag har inte alltid varit närvarande för att mina tankar har dragit sig dit och har gjort det stört omöjligt att fokusera på något annat överhuvudtaget.

Jag vet allt det och ibland avskyr jag mig själv att jag lät det ske.Men jag vet också att jag hade gått sönder inuti om jag inte gjort det.Det finns saker i livet som är så livsavgörande och ett av mina såna största avgörande är just det vi har mött i Uganda.

 

 

 

Anna