Hela sommaren har jag tappat orden.Dom finns där inne men blir inget redigt utav det.Tänker att jag måste berätta och visa vad vi gör,vad som hänt och allt som sker.Men jag öppnar datorn, skriver några ord sen klappar jag ihop den igen frustrerad över det jag har inuti men som inte hittar vägen ut.Tänker att det inte borde vara så vansinningt svårt men när tanken går att andra ska tycka om det jag skriver eller tycka att det är rätt och passar in då tappar jag förmågan att skriva helt och hållet och det är som om att jag inte minns hur man gör.

Gör det bara,skriv.

Det funkar ju inte så.

Eller iallafall funkar jag inte så.

Bestämmer mig för att låta det vara som det är men jag önskar att det ska bli annorlunda igen. Att orden ska komma som om jag aldrig nånsin gjort nåt annat än att just skriva om barn och om livet i Uganda.

En del av mig vet att allting egentligen har kommit alltför nära och det gör också att det är svårt att sätta ord på allt.

Mitt vanliga liv är för ihopblandat med Uganda och när jag nu tog steget att bara åka dit på semester så förstärktes det och på nåt vis känns det som att jag inte riktigt vet just nu vad som är vad. Låter det flummigt?

Det är det också,även för mig.Där jag förr öppnat upp stänger jag nu till istället och resultatet blir att jag krampar fullständigt.

Men gör det nåt egentligen? Det finns större saker att oroa sig för än att jag har skrivkramp.

För tusende gången klappar jag igen datorn,jag stänger den och tänker att det betyder ingenting att du inte kan just nu...just nu kan det bara vara just precis såhär.Och det gör ingenting.Alls.