Numera åker jag inte bara till Uganda för att jobba,nu åker jag för att ha semester också.Som nu.

Såklart åker jag också ut till barnen men det är för att jag vill det, inte för att jag har saker att utföra.

 

Ibland när saker rullat på för fort,för länge och för mycket då är det ganska skönt att dra i den där bromsen som är så svår att hitta när man är hemma.Här hittar jag den lättare än nån annastans.

Jag kommer på mig själv att tänka att jag inte riktigt vet vart jag trivs bäst att vara.Hemma såklart för att min familj och mina barn är där,och så barnbarnet Rallsan naturligtvis,vad vore jag utan dem?

 

Jag har en dag när jag gör lite vad jag önskar och jag går till ett kafé i närheten där jag bor.

Beställer in en ceasarsallad till lunch som smakar allt annat än ceasarsallad,men vad gör väl det? Den var god ändå.

Jag tycker om att sitta där för jag känner mig som helt vanlig,jag kunde lika gärna suttit i Varberg på en uteservering där.

Men jag vet också att det där är inte så livet är här.Livet här är inte ceasarsallad och lika väl som jag uppskattar den där stunden på kafét så uppskattar jag de andra stunderna här ännu mer,de där jag inte ser ut som alla andra men där jag ändå faller in i deras kultur,äter deras mat och lever närmre de livet dom gör.

 

Mitt hemma är i Sverige och det kommer alltid att vara det,men gudarna ska veta att mitt hjärta är här,i Uganda,livets land.