2013 gjorde jag min allra första helt ensamma resa ner till Uganda.Jag har aldrig lärt mig så mycket som jag gjorde just då.Det är min fulla övertygelse att just den resan hjälpte mig på så många sätt för att hantera allt det som livet skulle komma att bjuda på bara ett kort tag därefter.

Resan 2013 var ju bara den första i raden av så många ensamma resor jag gjort efter det och det var bara början på all den ensamma tiden som skulle komma.

 

Att våga vara ensam är en konst.Det är långt ifrån en självklarhet för alla.Att vara med sig själv innebär oerhört mycket tankar och man måste möta dem gång på gång.Oftast är det lättare att vara bland andra för då behöver du aldrig tänka klart och det är också ganska skönt,men frmför allt är det enkelt.

 

Få som känner mig skulle beskriva mig som blyg och tyst.Kanske skulle dom mer säga pratig (för mycket!)

orädd och framåt.Det ligger en del sanning i det får jag erkänna men den andra sidan har jag också definitivt i mig,framför allt den tysta.

Jag är en ensamresare och jag har lärt mig att uppskatta mitt eget sällskap.Jag är fortfarande orimligt hård mot mig själv men kanske lär jag mig det också till slut,att inte alltid känna att jag kunde gjort lite mer eller lite bättre.Men det är helt klart lättare att vara lycklig när man är okej över att hänga med sig själv först.