Det är så svårt,för att inte säga omöjligt att förklara hur svårt det är att ta till sig hur en del människor får leva sina liv.

På Bristol känns det så ofta jobbigt för man vet att en så stor del av barnen lever i ett helvete när dom är hemma,att deras familjer i många fall inte ens vill att dom kommer hem för att dom kostar dem pengar då.Det gör ont att veta det.

 

Men vad jag så totalt inte alls räknat med var hur fruktansvärt svårt det skulle vara att hantera mötet med gatubarnen och vetskapen om hur dom har det.Jag är så vansinnigt tacksam att Hampus var med när vi fick träffa dem för hur skullle någon nånsin kunna förstå det här annars?

Vi var där i 40 minuter ungefär och både Hampus och jag är förändrade.Inte på utsidan men inuti.

Att se en liten flicka som är 7 år med en pappa som har en cpskada och bara veta att hon,den sjuåringen är den som bär ansvaret för sina yngre syskon när mamman inte längre är där.

Hur bär man världen på sina axlar när man är sju år? Jag önskar att jag kunde bära den åt henne.

 

 

Anna