Vi pratar som om livet aldrig ska ta slut.Vi väntar på saker av anledningar som inte ens är logiska.

Vi väntar så ofta på saker så att vi glömmer nu.Jag gör det iallafall och jag är säker på att jag inte är ensam om det.

Lagom tills mitt när barnen är stora så hystades livet omkull fullständigt för att aldrig nånsin komma att bli detsamma igen.Vad skulle jag göra då....? Lägga mig ner och dö var ju inte direkt ett alternativ kände jag även om det vissa dagar kändes som att leva på riktigt kommer jag aldrig att göra igen.

Men man gör det,jag vet det nu.

 

Vi tänker som att vi ska leva i oändlighet men oändligheten finns ju inte ens,iallafall inte här i detta livet.

Jag har väntat så länge på så mycket så jag jag nästan blir galen för att jag tänkt så.

Livet är på allvar men likväl är få beslut man tar på liv och död.Kanske tar man ibland en galen väg,ibland tar man rätt.

Ibland förstår andra hur man tänker andra gånger tror folk att man tappat det helt.

Men på det stora hela så spelar det ju ingen roll...livet är ju ändå vårt eget och valen vi tar likaså och vänta...det har jag gjort klart.