Ibland när allt som man måste göra flåsar mig i nacken då glömmer jag av att stanna upp och alla mina tankar rörs ihop till nåt som inte är till någon nytta alls.Jag tänker inte klart en endaste tanke utan allt hänger som lösa trådar och till slut vet jag ingenting.Jag går på nån autopilot och det är så långt ifrån sådan som jag egentligen är.

Jag är en känslomänniska långt ut i varenda del av kroppen och när jag stänger av det för allt annat som sker runt omkring så blir jag inte särskilt trevlig att ha att göra med, inte för andra men inte heller för mig själv.

Ibland önskar jag att jag inte var sånhär. Att jag inte behövde vrida och vända på varje känsla.Att jag sagt okej och gått vidare utan att analysera varför jag känner just si eller så.

Ibland gör jag det när det som sägs saknar relevans men alltför ofta stannar jag upp och känner in alldeles för mycket.

 

 

Just nu snurrar tankarna helt ohämmat.Jag får inte gjort ett skit fast jag har tusen saker som jag borde göra.

Inför varje stor resa sker samma sak.Sen när vi är där blir allting bra för att vi har världsbra människor med oss.

Veckorna innan avresa är som den värsta mardrömmen.Inte för att någon annan sätter den pressen,det sköter jag så bra själv.Tänker att det borde bli bättre,men det är som att det inte blir det.

Kanske för att jag undermedvetet inte tillåter det...jag vet inte ens.