Aldrig, och då menar jag aldrig har vi varit så sena inför en resa som vi är nu.Aldrig har vi stått med opackade väskor så nära inpå en resa och jag vet inte vad jag ska säga om det mer än att livet verkligen har kommit emellan den här gången åt alla håll och kanter. Saker löser sig alltid men det känns ganska onödigt att vi försatt oss i den här situationen kan man väl känna just nu när vi bara står med dagar kvar innan vi ger oss iväg.

 

I huvudet spinner det mesta på alldeles för fort och fastän man gjort det här så många gånger förut så är ändå varje resa unik.Jag tackar tyst inuti att vi reser med så många som vet vad dom ska göra. Att vi får dela det här äventyret med så många människor som accepterat mig och Jennie, och som följer oss i det vi tror på.

Dom som säkert inte alltid håller med oss i alla beslut vi tar men som ändå alltid lyfter oss till att orka lite mer.

Utan dem hade vi inte kunnat gör det vi gör på plats och utan er hade vi aldrig varit där vi är idag.

Vi har byggt en skola i Afrika för fattiga och föräldralösa barn,hur galet är inte det?