Häromkvällen höll vi en föreläsning igen.Det var ett tag sedan sist och precis som vanligt var Jennie lugn och jag nervös.

Det var en skara män som skulle lyssna och känslan var verkligen att dom gjorde det,verkligen lyssnade.

Ibland frågar folk hur vi bibehåller energin och var vi hittar tiden till att göra det vi gör och har gjort under en såpass lång tid som vi nu ändå varit ensamma med att driva projektet ifrån Sverige.

 

Just det ställde sig flera av de här som lyssnade denna gången och det är ganska ovanligt att män undrar det,det brukar vara kvinnor som ställer den frågan. Svaret på det har vi däremot inte för vi vet inte det själva. En av fördelarna vi haft som vi däremot vet är att redan innan vi började med allt det här så var vi varandras bästa vänner och vi har tillbringat mängder med tid i varandras sällskap.Det har såklart gjort att man känt av men också vågat säga att just nu orkar inte jag...Då har den andre kunnat kliva in och avlasta lite tills man har vart på fötter igen och nästa gång har det var tvärtom och det har aldrig varit några konstigheter med det.

Att våga vara svag är en styrka men ibland när man inte orkar säga det högt så är det skönt att nån ser ändå.

 

Sen är vi som människor varandras totala motsatser i nästan allt förutom humorn som är samma. Jennie har sin styrka inom siffror tex...jag not so much.Jag har lättare med engelskan,eller iallafall med den ugandiska engelskan som skiljer sig lite för det blandas in lite ord på luganda eller lite förkortningar som man lärt sig under åren.

Jag skriver på bloggen,Jennie sköter mailen osv.

Vi har lärt oss att lita på att den andre vet vad den ska göra och på så vis så slipper man att ha 110 % koll på allt hela tiden (fast vi har koll på varandra ändå, men erkänner det inte...)

 

Men det var en skön känsla i kroppen i tisdagskväll ändå...folk ser mer än vad vi förstår och fastän vi själva aldrig ser storheten i vårt arbete så måste jag vackert erkänna att det känns otroligt fint att andra gör det och låter oss veta det.