Det är lite moln när vi går in i den byggnaden där vi hade ett ärende idag i Kampala. Det tar en timma ungefär och sen är vi klara.Vädret är väldigt annorlunda när vi kommer ut.Det är genommörkt och det blåser ganska kraftigt och det handlar om minuter innan regnet kommer att vara ett faktum.Vi skyndar oss och hittar ett par motorcykel taxis som kan ta oss tillbaka där vi bor och vi är glada att slippa allt det där regnet på oss.

Minuten efter vi kommit in så dånar det ner.

 

Lika snabbt som jag känt glädje byts den ut till nåt helt annat för bara någon timme tidigare har jag tittat ut från en höjd och sett plåtskjul efter plåtskjul där jag vet att månniskor lever sina liv.Som så många gånger förr sköljs allt det bort för dem nu medans jag sitter torr och jag är säker och jag är trygg.

Jag är i ett land där allt kan förändras på ingen tid alls och jag är så tacksam att jag får uppleva det landet.

Lika tacksam som jag är för att jag inte är född där och för att jag inte har mitt dagliga liv som kan sköljas bort av regnet.

 

Att visa att man blir ledsen för någon som har sitt liv där vill man gärna inte så jag går ut på balkongen och låter regnet nå mig lite iallafall för då,då ser ingen att man bara måste låta tårarna komma över livets orättvisor.