Jag sitter med mina bilder ifrån Uganda,så kommer de här.Bilder på Sobya Wendy som så sorgligt lämnade oss den 19 augusti 2016,samma dag som mitt barnbarn föddes.

Det var en jättekonstig känsla att få höra att hon inte fanns längre.Det händer varje dag och det händer hela tiden men vi hade,tack och lov varit helt förskonade innan Wendy gick bort. Hon var ett självklart inslag på Bristol och nu med facit i hand så förstår man varför hon hellre var i köket än att gå till skolan...hon orkade såklart inte.

 

I Uganda kan du dö på timmar i malaria,typhoid eller nåt annat men du kan också sakta brytas ner utan att man egentligen gör något alls just för att man inte riktigt förstår vad som är fel.Det kanske går så sakta att man inte förstår innan det är försent att göra nåt alls.

 

När jag mötte Wendys mamma ett par månader efter att hon gått bort så var det en förkrossad mamma med 1000 frågor,precis som vilken mamma som helst hade haft.Skillnaden där mot här är att just den mamman med största sannolikhet kommer att leva kvar med ovissheten varför just hennes unge fick lämna jorden alldeles på tok för tidigt...

 

I vårt minne alltid.