När vi är i Uganda bor vi alltid på samma ställe. Lugnt,tryggt, hemmavant,ruffigt,oerhört spartanskt med delade toaletter och dushar i korridoren men ändå rent.Dugigt helt enkelt.

Trots det har vi bestämt oss för att prova nåt nått denna gången för matbiten är inte helt bra (eller inte alls bra ) på det gamla stället och oavsett om vi beställer frukost dagen innan i restaurangen på hotellet så slutar det ändå med att 4 st sitter utan mat och senast vi var där väntade vi så länge så en i sällskapet var helt övertygad om att kocken måste ha dött.

 

Jag tog mig en titt på Booking.com och hittade ett ställe som kändes okej som vi bestämde att jag skulle provbo nu när jag är nere.Det är ett lägenhetshotell och det ligger i ett kvarter med mycket vita människor till skillnad mot där vi brukar bo.

Allt är till belåtenhet och fastän jag saknar "hemmagatan" så tror jag att detta kommer bli enklare för gruppen.

 

Iallafall så måste man ju verkligen älska Uganda.

Lägenheten jag fick var större än vad jag bokat,men det gör ju inget.Det är plats för 4 personer i den och den skulle vara fullt utrustad med allt man kan tänka sig.

2 sovrum finns här faktiskt så så långt är allt väl.Men 4 personer på 1 gaffel...? 4 personer på 2 stolar?

Det finns 2 muggar och 1 tallrik och 1 gryta och en vattenkokare.That´t it. Hahhahh! Jävlar vad lite man behöver för att klara sig i ett hushåll i Afrika? Men socker har jag fri tillgång till! Viktigaste basen i hela Uganda.

Har man bara socker så klarar man livet! 

 

Igår tjöt ett larm i lägenheten som jag tyckte mig tro var kopplad till strömmen...Svårt att veta vad jag skulle göra så jag skickade ett meddelande till ägaren Jimmy som för övrigt svarar innan meddelandena nästan gått iväg med en fråga hur jag skulle gå tillväga..Inom 2 minuter så stod vackre,glade Eric ( jobbar här) utanför dörren med ett leende från öra till öra och skulle hjälp mig. Han gick fram till dosan,drog ut sladden och sa att nu var det löst!

Ja...jo.... det var det ju faktiskt.Hade jag vetat att det var så enkelt hade jag nog löst det själv...

 

Idag har jag lite lämna-ångest.Inte åka hem-ångest för hem vill jag,men att lämna är ett lika stort helvete varje gång.Skillnaden nu är att jag vet att jag alldeles snart är här igen.