Jag åker bak på motorcykeln som så många gånger förr.Trafiken är hetsig men föraren jag använder känner jag väl och jag är trygg i hans sätt att köra så jag är aldrig rädd.Just på grund av trafiken så frågar han om det är okej att vi kör en annan väg ut till skolan så vi ska slippa de värsta stockningarna och jag säger att det går bra,välj du vägen.

 

Så vi tar en väg jag aldrig tidigare åkt på och jag tycker så mycket om det.Jag får se nya saker,nya platser och jag får nya intryck fastän jag är kvar i precis samma stad som alltid.

Jag älskar att vara ensam inser jag när jag sitter där bakom Kojja.Jag älskar att uppleva Uganda på mitt eget sätt.

Jag saknar de andra också men jag måste inte ha dem för att våga se och göra saker och det känns bra att jag nått ända hit så att jag vågar vara med mig.

 

Men ibland ändå när jag är här ensam så slår det mig så hårt att jag önskar att jag haft Jennie nära.Som nu...när jag swishade förbi en dansstudio där dom dansade Zumba....

Sannolikheten att jag, Anna Westerberg skulle infinna mig på ett zumbapass i Sverige är precis helt osannolik,det finns inte. Inte för att jag på något sätt tror att det är tråkigt eller så utan mer för att jag saknar känslan att röra mig till musik.

Framför mig ser jag mig och Jennie på det där zumbapasset tillsammans med bara Ugandier som är födda med,och andas rytmer fullständigt och jag vet att hon hade tjutit av skratt när hon hört mig berätta om min syn,just som jag själv gör inuti av bara tanken på det.

Just då saknar jag henne så evinnerligt,henne och alla de andra som har delar av hjärtat här i Uganda precis som jag har.