Från att ha haft exakt hur många Ugandier som helst som vänner på facebook under åren så tröttnade jag helt plötsligt en dag. Jag har lagt otaliga timmar på att "prata" med folk jag knappt känner och i slutändan handlade det alltid om att dom ville ha nåt...Tröttsamt.Så en dag tog jag helt enkelt bort nästan allihop och min börda blev lite lättare.

 

Nu när jag var nere pratade jag en del med en av våra nya lärare, ganska trevlig och med en bra inställning kändes det som. Han bad om att få skriva till mig på facebook och jag tänkte att det kunde vara okej.Jag hann bara landa innan första meddelandet kom....

 

Typ Hej Anna! Det är lärare XXXXX från Bristol Academy,kul att prata med dig.Jag vill att du hjälper mig med att betala för min mamma för jag har inte råd.Är det okej?

 

Fast nej....det är inte okej.Jag betalar ju inte ens för min egen morsa? Och även om jag skulle ha råd att betala för hans mamma så vill jag inte...jag vill inte betala en endaste shilling för henne faktiskt.

Man lär sig snabbt att man i de flestas ögon är först och främst vit,sen är man människa. Att det finns en Anna bakom den där fasaden av vitt skinn förstår dom flesta inte alls.Och då tar man ganska fort slut faktiskt...

Vem vill vara en färg när man kan vara sig själv? Inte jag,aldrig nånsin vill jag det.