Jag tänker att livet jag fick är vackert. Förmånen att få ta del av två världar där jag till slut efter en hård kamp med mig själv kan acceptera och njuta av de skillnaderna som ändå finns. 

Bara för att jag älskar enkelheten i Uganda och absolut inte vill leva i lyx när jag kommer dit så betyder inte det att jag inte älskade att bo mitt på Oxford Street senast vi var i London. Eller bara för att jag kan vara så sugen på kött och matooke från GrisFranks smutshak i Kampala så betyder det inte att jag inte njuter till fullo av en Carpaccio och en lammfilé från Johns Place i Varberg.

Att krypa ner i min egen säng med lukter som bara är mina i mitt trygga hem tar inte bort känslan av lycka när jag i skenet av bara ett ljus får tillbringa timmar i ett skjul med en människa som jag tycker massvis om på landsbygden i Uganda, för att senare somna på en skitig madrass och trots avsaknad av allt jag är van vid ändå känna mig tryggast i världen.

Livet är inte bara på ett sätt, det är på många. Min lycka är en annan människa värsta mardröm,men det som gör dem lyckliga kanske jag missar att förstå helt och hållet.Men spelar det egentligen nån roll?Jag blundar och känner mig tacksam över mitt liv. Att jag kan vara en del av flera olika sätt att leva och att jag inser att mitt liv är mitt och att det pågår här och nu.Om det som kommer sen vet vi ingenting, men livet,det är allt vi både ser och inte ser och allt vi förstår men också allt som vi inte alls förstår oss på...