Idag på jobbet åkte vi iväg till ett ställe för en promenad.Varberg är vår stad och den är oändligt vacker,speciellt vid den här tiden på året.Vi åkte till havet för att få lite fläkt för våran kille och fastän jag bott här i hela mitt liv så finns det fortfarande ställen jag inte visste fanns.Vi utgick ifrån kusthotellet och efter en stund så kom vi till barnkyrkogården...Så litet,enkelt och så vackert.Här i Varberg låg ett sanatorium i början av 1900 talet för barn med tuberkolos och de barnen som inte överlevde och där familjerna inte hade råd att ta hem sina barn så gjordes de en plats för dem här på den här speciella kyrkogården.

De fick en sten med sitt namn,sina årtal och med sin hemort och på så vis så blev de föralltid någon.

 

Jag tänker att redan på 1900 talet så tog vi hand om våra människor på ett annorlunda sätt än vad exempelvis Uganda gör än idag.Där finns massgravarna ännu och så många människor är och förblir aldrig någon.

Alla är någon.

 

Anna