Aldrig är man så skör som de allra första dagarna efter en resa till Uganda.Det är då man går igenom livet och bryter ner allt i minsta detalj tills man till sist inte orkar tänka mer.Det är då man är som mest tacksam för det livet vi föddes in i och det är då man gråter mest för de orättvisor livet bjuder på.

 

Men jag är mest tacksam.För att vi får göra det här.För att vi får inte bara får höra om den världen som finns utan att vi allra högsta grad får vara en del av den.För att vi får älska dem med allt vi har och för att vi är precis lika älskade tillbaka.

För att vi kan och vill och orkar.Tacksam för att livet blev så stort fastän jag aldrig trodde det.

 

Anna