Jag vet inte egentligen varför jag blir så galet imponerad för dom visar det gång på gång när vi kommer dit,våra egna ungar och de andra ungdomarna som vi åker med.Dom har hjärtan som aldrig tycks bli fulla och ork som bara öser ur dem.Det är ALLTID nån som hänger i dem och dom bara ger och ger och ger.

 

Har man inte varit på plats så kan man inte riktigt förstå hur många barn 450 stycken är, men det är satans många kan jag säga när dom samlas på en och samma plats och vi säger inte nej till dem när dom vill vara nära och det gör sannerligen inte våra ungdomar heller.

 

Men när kvällen kommer då somnar man ganska ovaggad med en känsla inuti som man aldrig hittar nån annanstans.