För mig är det en självklarhet.Hela mitt liv har varit olika.Jag har inte levt en enda dag utan det,för när jag föddes då fanns redan min storebror där.Olik,annorlunda men lika mycket värd.Inte mindre värd,inte mer,bara lika mycket.

Då,nu,alltid.

 

Hela jag älskar olikheter för när vi vågar omge oss med dem så växer vi inuti.

Min bror var den första som kantade min väg av olikheter man han var inte den sista.

Han har lärt mig saker om livet som jag önskar alla visste.

Jag har valt att jobba med det.Vad han visat mig kan jag inte ens med ord beskriva.

Sen den uppenbara skillnaden i vårt livsprojekt.Svarta och vita människor.Olika på utsidan,lika inuti och lika mycket värda.

Så enkelt och självklart.Eller iallafall så borde det vara det.