I så många år har jag brottats med att jag inte kunnat låta mig känna att olika saker som hänt är överjävligt jobbigt.

Min tanke blir alltid att det finns dom som har det så så mycket värre.Dom som alltid sliter värre,mår värre,känner mer osv.På det viset har jag på många sätt förringat det jag känner och säkert också förringat det andra känner i vissa situationer vilket såklart inte är riktigt okej.Men naturligtvis så kommer det från alla de människoöden vi mött i Uganda de senaste 10 åren.

Att jag har gjort såhär har på många sätt hjälpt mig att ta mig igenom saker som kanske annars blivit för stora att hantera men jag har också lagt saker på hög inuti som inte alls hade behövt vara där.

 

Men så får jag allt serverat från ett annat håll....Jag läser en blogg skriven av en kvinna som just fått sitt andra cancerbesked i livet. Hur jävla rättvist är det? Jag känner inte henne alls men jag känner för henne vansinnigt mycket. Barn i Uganda som har det svårt förringar ju inte hennes sorg och helvete det minsta.Hennes sorg är ju hennes och hon har all rätt i världen att känna den fast det kanske finns dom som har det värre.Vad spelar det för roll om nån har det värre när ens eget liv också rasar?

Hennes ord får mig att se saker från ett annat håll och jag inser att det är okej att känna att livet ibland inte är så himla enkelt fastän man egentligen inte alls har nåt att klaga på.

 

I mina tankar är du.

 

Anna