Jag tänker att det finns ingen annan plats i världen där jag känner mig så hemma som jag gör i Uganda.

Det kan kännas som jag jag gjort allting tusen gånger när jag är där fastän det många gånger varit den allra första.

En del människor vi mött har inte påverkat mig alls,andra har förändrat hela mitt liv.

Afrika är inte en enkel plats att vara i och människorna är ganska annorlunda i jämförelse med oss men det spelar ingen roll.Jag ser det,men ändå inte.

 

När vi tänker på att arbetet med Bristol måste ha ett slut en dag så ser jag ändå inte slutet på Uganda.

Mina människor där kommer alltid att vara mina likväl som att Jennie har sina.

En del dagar fylls man av allt vi varit med om och just precis idag är det 10 år sedan vi kom till Uganda för allra första gången. 28 maj 2008 har blivit 28 maj 2018 och det känns stort, för allt blev så mycket större än vad vi någonsin anat.