Det börjar med att jag skriver ett sms till Jennie att den gula febern vaccinationen vi tog för 10 år sedan och som vi nu behöver förnya visar sig ha blivit livslång.Allt vi behöver göra är att få nya vaccinationskort men inga fler sprutor och således inga mer pengar.För att få komma in i Uganda måste man ha denna vaccinationen,utan den får vi inte ens ett visum.

 

Nu kan man tänka sig att detta smset hade kunnat stanna vid just ett sms men nä...det spårar snabbt till att rymma alla världens mest meningslösa,och för den delen också viktiga tankar.Det hela avslutas 5 timmar senare när jag glömmer att svara på ett sms (förlåt att jag glömde...) efter att Eddie kommit online och jag var tvungen att ta en liten snabb diskussion med honom.

 

Jag tänker att det är hemskt fint att ha en vän som man kan ha det såhär med.Fastän vi är så olika och fastän vi lever våra liv på väldigt olika sätt numera.Där man delar en historia som sträcker sig ganska långt tillbaka och dessutom ett livsprojekt som ett skolbygge i Afrika. Man måste inte vara likadana och man måste inte älska alla sidor hos varandra så länge man ändå respekterar den andre för den som den är.

 

När livet tar med en på vägar som man inte riktigt förutsett så kan det hända att man vacklar till litegrann,ifrågasätter sitt eget värde och kanske inte alltid ens själv uppskattar den man blivit så som man kanske borde göra egentligen.Man kanske lättare ser sin svagheter istället för de styrkor man besitter och just då är det inte så enkelt att alltid räcka till och vara den medmänniskan man egentligen vill vara.

Då kan det vara skönt att spendera en halv dag med att smsa om ingenting fastän det egentligen betyder massvis.