Alltså....När någon går bort här och lämnar livet så får ju alltid de efterlevande chansen att ta farväl. Vi kan ibland hinna vara med när vår människa somnar in,ibland fattar vi ingenting.Det tar sedan veckor innan allt är planerat och en begravning äger rum.Den i sig som alltid är ett kräkmoment men som ändå på nåt vis ger ett skönt avslut och är början på en annan form av saknad och acceptans av de som hänt.När man som jag har fått för mig att detta inte kan vara det enda livet vi får så känns döden inte så definitiv på nåt vis även om den ju på ett annat sätt är just det.

 

I Uganda är det så tvärtom mot här. Du dör och dagen efter är du begraven.Man får inte chansen att ta farväl om man inte har råd att åka just precis den dagen.

Igår var Eddie iväg efter att familjen förlorat en medlem dagen innan.Döden i sig är lika tragisk vart i världen den än inträffar, men hur hinner dom med att förstå vad som hänt när allt går så rasande fort?Eller gör dom ens det?

När man varje dag kämpar för att överleva dagen då kanske inte döden är så svår trots allt...