Bilden kommer och fast det är byggnaden han skickar på så är det pojken jag ser.Inte dom stora,utan den lille.

Jag behöver inte se det närmre för likväl som man känner igen rörelsemönstret på sina egna ungar så har man lärt sig att också känna igen en del av dem därnere fastän avståndet är långt och bilden inte riktigkt klar.

Pafflus...en liten kille i kroppen men desto större inuti. Jag går i P.6 fast ingen tror mig för att jag är så kort.

Vi säger att det inte gör nåt om man är kort för alla ser olika ut och det spelar ingen roll alls.

Det är få som behövt så mycket närhet som honom,få som kramat så evinnerligt.

Vi är många som ser honom och vi älskar honom mer än vad han förstår.