Som alltid vid den här tiden på året så försvinner min lust till att skriva.Det är inte det att det inte finns saker att skriva om utan mer att jag inte får till det alls.Det flyter inte och det känns som att saker kommer ut på fel sätt.

Jag har lärt mig med åren att lusten att skriva kommer tillbaka med mörkret men jag vet också att jag har svårt att ge mig själv rätten att inte få nerskrivet det som händer i Uganda.När allt en dag är över så kommer det som är skrivet här vara det som vi har kvar tillsammans med alla de minnena vi bär inom oss.

 

Jag får ibland höra att det bara är mina upplevelser och tankar som skildras här.Som att jag är den enda som jobbar i Uganda.Det är jag inte,och jag har aldrig någonsin menat att det ska låta så eller att någon ska tro det.

Jag vet att jag inte är det och jag skulle heller aldrig vilja vara ensam i det.

Både Jennie och jag är medvetna om de brister som var och en av oss har men vi är också medvetna om varandras styrkor.Inget av det är samma hos oss båda.

 

Vi närmar oss på dagen 10 år sedan vi för första gången kom till Uganda.

10 år av allt man nånsin kan tänkas få uppleva. Mina upplevelser och Jennies och så alla andras som också upplevt Uganda och barnen på Bristol tillsammans med oss.

Mina nerskrivna men ingen annans mindre viktiga eller mindre verkliga för det.