Elias har varit i Uganda två gånger.Första gången 2013 då han var 14 år gammal. Han är född som nummer 3 i syskonskaran och han reste med mig till Uganda som barn 3 och han tyckte inte om det.

Uganda var inte hans plats alls och han har sedan dess aldrig velat åka dit igen.Möjligtvis tyckte han det var lite kul att hänga med de som var lite äldre men barnen...det var verkligen inte hans grej.

För mig har det aldrig varit en big deal.Min grej betyder inte att mina barn måste älska det på samma vis som jag.

Hans syskon gjorde det,han gjorde det inte,thats it.

 

Men så sakta började det smyga på...kanske skulle han vill han åka tillbaka igen flaggade han för.Bara för att se vad vi gjort egentligen.2013 hade vi inte på långa vägar den kunskapen vi har nu och hans första resa var bara min fjärde så vi var ju väldigt mycket mer begränsade.

 

Han tog till slut beslutet att åka med och med ens var han mogen att se det han inte sett förra gången.

Att se är inte detsamma som att tycka om men han både såg och tyckte om.Han förstod vad som fängslat mig så evinnerligt och han såg min plats på jorden med en förståelse större än vad jag nånsin vågat hoppas på.Och fastän det aldrig gjort mig något innan att han inte tyckte om Uganda så kan jag vackert erkänna att jag känner mig väldigt glad att han ser annorlunda på världen nu när han är nästan vuxen.

 

Som barn har man ingen skyldighet att förstå att världen inte bara är den man själv föds in i.Man har rätt att tro att allt kretsar kring en själv för man kan inte förstå nåt annat när man är liten.

Men som vuxen tycker jag att man har förbrukat den rätten.Då får man inte blunda och man måste förstå att världen bjuder på så många livsöden som är bortom allt vi någonsin upplevt.

Och min nästanvuxna unge gjorde det.Han såg och han förstod och han kände.Och jag kan inte annat än att känna mig väldigt stolt över honom.För att han öppnade ögonen och sitt hjärta och gav av sig själv som om han aldrig gjort något annat i livet.