Jag tänker så ofta på dig.Men vi pratar nästan aldrig högt om dig längre.Men du förstår väl att bara för att vi inte säger ditt namn så minns vi dig?Visst förstår du att vi älskade dig och visst vet du att du var värdefull?

Jag undrar om din mamma fortfarande är så förtvivlat ledsen som hon var då du precis lämnat livet eller om hon nånstans har landat i känslan av att du är borta.Kan man ens gå vidare när man har förlorat sitt barn? Det tror jag att man kan…Att livet aldrig blir detsamma igen kan man ju förstå men man måste kanske ändå fortsätta att leva hur tungt det än är...men jag vet inte om man kan det för jag har aldrig behövt uppleva det.

Din själ känner jag i köket på Bristol varje gång jag går in där.Du finns kvar.

Du lever i hjärtat i allra högsta grad fastän vi nästan aldrig pratar om dig.

Men glömmer dig,det gör vi aldrig. 

❤ Wendy ❤

19 augusti 2016 

 

 

Anna