Fastän jag vet att vi gör nog och fastän jag vet att vi gör allt som står i vår makt så slår det emot en så hårt ibland att vi jobbar för något som aldrig nånsin kommer att bli klart.Vi kan inte nå helt och hållet fram.

För när vi har klarat en,då kommer nästa,sen en till och en till i en ström som aldrig stillar sig.

 

Kring den här tiden på året har jag för min del det alltid som värst.Allt det som jag har omkring mig saknar så många,och jag vet ju det,för jag har sett det.Julen är ändå en tid av gemenskap för de allra flesta i vårt land även om det finns brist på det här också såklart,men där blir det helt uppenbart att så många inte har nån.Jag tänker på vår pojke som hittades på gatan för många år sedan nu och trots att man försökt hitta någon så har man inte lyckats med det.Han är helt ensam i världen,förutom de som finns på Bristol.

 

Jag ser fram emot julen och jag ser fram emot att få vara tillsammans med min familj men jag önskat att alla hade fått ha det så.