Idag har jag och Hampus varit hemma i 2 veckor sedan den senaste resan och jag bara inser att det har varit och är,löjligt svårt den här gången att landa i vår verklighet.

Jag fattar inte varför jag ska ha så svårt att bara acceptera läget som det är och jag blir galet trött och frustrerad på mig själv och min oförmåga att lösa det. Det känns som om jag aldrig borde åka igen om jag inte kan lära mig att acceptera skillnaderna i mina båda liv samtidigt som jag vet att sannolikheten att jag inte kommer åka igen är fullständigt obefintlig.

 

Jag funderar på hur det verkligen är att bo 70-80 barn i ett rum där bara en enda vuxen ska se dem alla.Hur känns det?

Jag tänker på våra små bröder som inte kom tillbaka efter det senaste jullovet för att dom vuxna i deras närhet klantade sig.Vart är dom ens?Jag tänker på alla dem som kommer att åka hem på lov nu inom de närmsta veckorna och som kommer att stöta på ett värre helvete än vad någon förtjänar för att ingen egentligen ens vill ha hem dem. Hur många kommer tillbaka nästa år?

Allt det här har jag redan funderat på tusen gånger innan men den här gången är det som att jag nöter in i det i varje del av mig.

 

Men mest gnager de där gatubarnen i huvudet...Hur ska dom ens överleva livet?

När jag lägger mig på kvällen kan jag inte låta bli att tänka på att det finns så mycket barn därute som aldrig ens hinner leva innan dom är borta och en del av mig tänker att för en del av dem så måste det vara en välsignelse att slippa.

Jag tänker att allt det vi såg i ghettot där de här barnen driver runt är värre än nåt annat jag tidigare sett.Lukterna,husen,människorna....allt var värre.Jag ville blunda men samtidigt inte missa något.Jag har ingen rätt i världen att inte se vad som händer och fastän det ibland känns som en film så finns det ingen verkligare verklighet än just det.