Jag brukar säga att Resa är att leva lite mer.Jag tycker verkligen det.Att resa i Uganda är dårakt inget undantag.När vi var i Kabale så hälsade vi på massa folk, eller kanske mer visades upp men ändå...

Iallafall så kom vi till mormorn till en av dem som var med oss och vi blev bjudna på lite mat.Trevligt på alla sätt och vis :)

 

 

Sen började dom prata om en Oscar.En Oscar som inte var som alla andra.Han ligger därinne sa dem och pekade på en dörr. Vi frågade om vi fick säga hej fastän det kändes lite oklart vad vi skulle möta.

När vi ska nånstans då låser vi dörrarna så kommer han ingenstans.

Det sas med värme i rösten och dom pratade om honom med värme så det var inte alls elakt sagt.

 

Vi knackade på och där var Oscar... 16 år gammal.Lämnad av sin mamma för att tas om hand av sin mormor.

Oscar som var älskad men inte så sedd och inte så förstådd.Oscar som ibland ville äta inte men oftast inte.

Han som så gärna kände på vår vita hud och han som jag vet inte kommer bli särskilt gammal.

Tack för att vi fick träffa dig Oscar,vi lovar att aldrig glömma.

Anna