Jag har på inga vis haft ett hårt liv.Jag har varit en älskad,efterlängtad unge,jag är en älskad människa och jag älskar tillbaka utan förbehåll.Men jag har sett en del och jag har upplevt saker.Jag ser mig aldrig som ett offer för saker utan faktiskt så välkomnar jag dem och tänker att utan alla upplevelser man haft så hade man aldrig varit den man är idag.Kanske känns det inte så uppåt just när man är mitt i något men efteråt.Fel eller rätt att tänka så vet jag inte men jag gör det iallafall.

Under mina resor till Afrika har jag sett och jag har upplevt massor.Jag trodde nog i ärlighetens namn att jag faktiskt sett det värsta.Jag har gråtit och förbannat livets orättvisor men istället för att bryta ihop alltför länge så har vi försökt att göra något åt dem,ibland har vi lyckats,ibland inte.

Men så kom den där dagen,nu.Efter 10 år och 19 resor det som gör att jag undrar om hjärtat nånsin kan bli fullkomligt helt igen och om bilderna nånsin kommer att försvinna från näthinnan….Barnen i Kalerwe.

Gatubarn utan anhöriga.Oälskade,oönskade barn som inte lever livet de gör bara allt för att överleva det.

Barn som borde bäddas om inför natten och inte ha sin sovplats där dom hittar den och barn som definitiv inte borde äta mat hittat i soptunnor. Man vi får komma dit Hampus och Jag.Till barnen i Kalerwe.

Där en av min människor och ett par vänner till honom trots sin egen fattigdom gör vad dom kan. Överbliven mat från olika tillställningar dom jobbar på.Mat som blivit kvar från en restaurang,ett hus som inte ens borde få kallas hus men som kan ge lite skydd nattetid för de värsta farorna ett barn kan utsättas för i slummen i Kampala.

Där har dom försökt ordna ett litet ställe för de där barnen.

Dom sover oftast mellan 12-15 barn där,ibland fler.Fortfarande är de för små för att ha hamnat i träsket av droger,men det är bara en tidsfråga innan dom gör det. En del av dem som sover där kan ha en förälder eller en anhörig men som utav olika anledningar ändå är helt oförmögen att vara en trygghet för ett barn.

Vatten som tränger in i huset när det regnar och den vidiga känslan inuti när de förra veckan hittade 2 av de barnen döda för att de inte undkommit krafterna som vattnet medför.

Mötet med barnen är i sig ingen ledsam stund,snarare tvärtom,vi skrattar hejdlöst.

Inuti däremot går jag sönder fullständigt.

Jag hade själv inte klarat en enda natt under de förhållandena,här pratar vi om barn som är 4-5 år gamla.

Jag sluter min ögon för jag vill inte se mer,jag vill ännu mindre känna.För stunden stänger jag av allt.

Vi lämnar pengar till lite mat den kvällen för att de ska få äta men vi vet ju att det är samma visa för dem imorgon och dagen efter det.

Den natten somnar jag med en hand i min.Jag lovar mig själv att göra något för barnen i Kalerwe annars är jag bara en i raden som sviker dem.Jag vill inte vara det.Jag får inte.