Jag har sedan en tid brottats med tanken att sluta skriva.Det har antagligen märkts eftersom jag inte gjort det särskilt mycket.Jag tänker att jag kanske faktiskt är klar med att försöka förmedla det vi upplever och kanske gör det inte ens nån skillnad på det stora hela.Sådär har tankarna gått och dom gör det till viss del fortfarande.

Men så kommer nästa tanke att tänk OM orden och tankarna HAR gjort skillnad? Att vi kanske faktiskt har fått hjälp precis just för att vi vågar visa hur verkligheten ser ut,då är ju vartenda skrivet ord värt något.

Isåfall kan jag ta min egen känsla av otillräcklighet hur mycket som helst,då spelar den känslan ingen roll.

När man är där jag är nu,alldeles hemkommen så är man jävligt splittrad.Jag har alltid varit det.Man pendlar mellan känslor av stolthet och misslyckande.Vad kan vi göra mer? mot Jag orkar inte göra ett endaste dugg till! Jag vill aldrig glömma VS låt mig glömma allt.Tårarna blandas med skratt och allt ligger och pyr precis under ytan.Jag är nog sannerligen ingen rolig människa att ha i sin närhet när jag kommit hem.

Jag blir trött på mig själv men tänker att den dagen då vi inte känner smärta inför det vi ställs inför i Uganda det är då vi på riktigt ska bli rädda..för då har vi slutat att bry oss,och det vill jag aldrig.

 

 

 

Anna