Jag orkade inte ta i det.Alla de saker jag sparat från livet.Det blev smärtsamt att ens öppna lådorna,nästan som om man lyfte på locket för mycket då till allt det man tänkte på som man gjort fel. De hamnade hos min mamma i väntan på mig.

Men så kom dagen,nu.Snart 4 år senare var jag helt klar och det gjorde inte ont alls att öppna dem.Slänga,sortera,packa om och spara det som fortfarande är betydelsefullt.Så enkelt och så skönt.

Aldrig någonsin glömma det som var,bara förvara det lite längre in i hjärtat med en stängd dörr istället för en dörr på glänt. 

Ibland går saker åt helvete och andra gånger går det väldigt bra.Sen kan det hända att det går åt helvete igen,men då gör det de. Jag tar sällan genvägar i mitt liv. Jag tror på att man ska ta sig igenom saker och inte ta sig runt dem.Det kan göra lite ont ibland när man gör på det viset men när man är klar,då är man klar.

 

Jag städade upp bland lådorna och jag samlade samtidigt upp det sista i mig själv.

Klyschigt? Absolut,men likväl jävligt sant.