Idag bränner tårarna innanför ögonlocken.Dom har gjort det många gånger sedan jag kom hem från min senaste resa till Afrika för snart en månad sedan. Att resa nummer 18 skulle bjuda på en av de tuffaste hemkomsterna på 10 år var jag helt oförberedd på och inget jag överhuvudtaget hade väntat mig. Allt blir en vana och med de antalet resor jag har i bagaget nu så borde det inte vara ett problem att lämna för jag vet ju att jag kommer tillbaka igen.Men sina känslor rår man inte på även om man ibland tycks tro det.

 

Afrika.En kontinent som egentligen bara förknippas med krig,svält och ledsamheter.Ja,för dem som inte varit där vill säga.

Har man varit där så ser man nåt helt annat.Jag ser de dåliga bitarna i Uganda.Jag ser dem klart och jag ser dem tydligt,men de överväger inte på något vis all den lycka jag mött därnere.

 

Jag är numera helt säker på att i Uganda hamnade vi inte av en slump.Min väg dit var redan klar långt innan jag visste det själv. Det gör att jag nu är helt trygg i att veta att en del av mitt liv alltid kommer att vara där.

Barnen på Bristol och skolan vi byggt är en del i det livet men det blev så mycket mer än det också.

Jag har sagt det tusen gånger innan och jag har tänkte tanken ännu oftare...Vad har vi gjort för gott i livet som gör att vi får uppleva allt det här?

 

Fingrarna skriver inte lika enkelt ner allt jag tänker på längre,så som det gjorde förut. 7 år är en lång tid att skriva och jag fastän jag sedan länge förstått att det är en omöjlighet för mig att i ord förmedla allt det vi varit med om så har jag ändå fortsatt att göra det.

Vår livsresa i Afrika är på inget sätt unik,mängder med människor har gjort och gör samma sak som vi gör.

Men för oss är det unikt. Vi är 2 människor,Jennie och jag som delat så mycket av livet,det här hemma och den delen i Afrika. Vi är varandras totala motsatser i nästan allt vi tar oss för och ju äldre vi blir ju tydligre blir det.

Våra upplevelser av Uganda skiljer sig också mycket markant fastän vi ändå ofta upplever samma situationer.

Tacksamheten vi känner inför det vi fått uppleva i Afrika, den är däremot alldeles precis samma.