Skär till klippmaskinen,gosedjur,visum som ska ordnas,väskor som ska packas,samtal ska föras,jobb som ska skötas och ett liv som ska levas. Ibland förstår jag faktiskt inte själv hur vi orkar.Vi gör det inte alltid iochförsig,men för det mesta.

Eddie behöver massa hjälp och vi kan inte riktigt dra in pengar i den takten som de går åt. Just det har man landat i.

Vi känner oss inte längre helt värdelösa när vi säger nej utan det får lov att vara så.Vad ska vi göra liksom?

Det känns skönt att inte känna den maniska pressen som jag känt under så många år,man är på nåt vis lite mer fri när man inte är så rädd för att inte lyckas till 100 % i varje steg.

Att dagarna fram till avfärd är fyllda med saker att lösa gör inget,belöningen för det slitet kommer ju när vi är klara med allt och vi får åka tillbaka igen,tillbaka dit där hjärtat bor.