Än en gång slås jag av hur olika vi människor är.Vad vi prioriterar,vad vi känner och hur vi fungerar.Hur lätt vi har att tro att alla är som vi själva är och hur lätt det är att säga saker som sårar.Ibland medvetet,ibland utan en aning om att vi gör det.

 

Jag är väldigt långt ifrån den Anna jag en gång var.Jag tror iochförsig den här varianten jag är nu ligger närmre den jag föddes till än den jag blev för ett tag men klart är att jag inte fungerar likadant.

Jag är rädd för att såra andra människor fastän jag säkert gör det hela tiden.Jag är rädd att inte på riktigt räcka till för alla som jag vill finnas till för.Jag är rädd att inte få leva det livet som jag så evinnerligt önskar.Allt vilar inte i våra egna händer fastän vi ibland tycks tro det. Mycket gör det,men inte allt.

 

Idag vet jag att en av mina människor inte ätit mat på flera dagar.Jag missade att känna in det och jag läste inte mellan raderna.Han skulle aldrig säga det högt.Men jag vet det och det gör illa i mig.

 

Tusentals barn ska hem på lov.Dom kommer inte att vara mätta en enda dag.

Jag vill rädda dem alla.Men jag är inte ens där,och om jag hade varit det hade det inte hjälpt en enda sekund ändå.Allt det vet jag,men det hjälper inte.

 

Igår sov jag middag på min balkong efter att ha jobbat några nätter.Jag vaknade upp till en klarblå himmel och jag kände mig löjligt tacksam.Jag är glad att jag har lärt mig att vara det,att jag är medveten om att jag är en av de lyckligt lottade i världen.