Tänk hur många människor som passerar oss under en livstid? Hur många möten som sker som vi glömmer bort för att dom inte betydde något alls,möten vi minns och människor som på ett eller annat vis påverkar oss så att vi aldrig blir densamma igen oavsett vad som sker.

De människorna man kan tänka på när man ibland känner att man sliter lite illa själv och hur ens egen kamp då bleknar i jämförelse och inte är så svår på det stora hela.Vi möter alla våra egna svårigheter och vi bär vår egna bördor och det är svårt nog,det är inte det jag säger.

Men för mig hjälper det att tänka på dem som visat mig livets verkliga kamp.

 

Ibland när dom säger I have nothing to do about it... och man vet att det är helt sant.I have nothing to do...Det är då jag önskar att jag kunde ändra världen.Det är då jag som mest avskyr min litenhet och min oförmåga att förändra det som är så orättvist.

Det är då jag ibland långt inne önskar att jag aldrig satt min fot i Uganda från första början. Men jag gjorde det.Jag satte min fot där och jag sveptes med som att inte heller jag kunde göra nåt åt det och jag vill heller nästan aldrig ha det ogjort.

Bara ibland...då när jag vet att livet inte ligger i mina händer.

 

 

 

Anna