Jag nyper mig i armen och tänker...hur i hela fridens namn blev detta mitt liv? Hur kan jag ha sån tur?

Nästa gång tänker jag vafan har jag gjort för illa för att förtjäna allt det här slitet?

Jag dras mellan ytterligheterna av straff och belöning och det känns verkligen som båda två.

Mest belöning såklart och tur är väl det.

 

Jag gör min 20e resa till Afrika.Jag har varit i Kenya 1 av de gångerna också så 19 av dem har gått till Uganda.Jag tänker att det inte är så konstigt att det känns som hemma och att det ändå ibland känns att jag är så långt ifrån hemma det bara går att komma.

Jag tar fram min dator och betalar mina räkningar,ringer ett samtal hem för att få se två efterlängtade barnbarn,dricker en kopp kaffe i pyamas oförskämt långsamt bara för att jag kan och tänker stilla att jag aldrig vet när sista gången är kommen.Det är klart att det kommer att komma en sista gång som jag kommer hit.

Min kropp är lite trött och den tar emot vilan med tacksamhet,jag känner det.Jag tänker klart alla mina tankar igen och jag sover.Igår somnade jag till ljudet av dunkande afrikanska rytmer och det slutade inte innan på morgontimmarna.

Så annorlunda mot hemma med det här är mitt liv också och hur ska jag nånsin kunna nöja mig med bara ett utav dem igen?