Idag är en sån dag där mina tankar inte finns någon annanstans än i Uganda.Dom skaver.

Vill så mycket och jag vill det nu,men jag vet också att allt inte vilar hos mig.

Jag tänker tillbaka på hur stort det var när jag reste ner ensam för första gången 2013 och hur det nu, 6 år senare inte är någon som lyfter på ögonbrynen när dom hör att det är dags igen.

 

Innerst inne visste jag redan då att mitt liv aldrig skulle bli detsamma igen även om jag inte visste i vilken omfattning det skulle komma att bli. Jag trodde aldrig att områdena i Kampala skulle kännas vana att vandra i och jag trodde aldrig att jag skulle kunna tacka för mig på deras språk.Aldrig trodde jag att att jag skulle längta efter maten och de fräna dofterna,eller för den delen skitiga barn och våra människor.

Men jag gör det.Jag saknar allt det och jag saknar det så evinnerligt mycket just idag.