Än idag är det verkligen så att man nyper sig i armen ibland.Hur i hela fridens namn fick vi oss ett liv i Afrika ens? Hur kunde det bli så och vad har vi gjort för gott för att förtjäna det här?

Vi har upplevt mer saker i livet allaredan som en del inte får uppleva under en hel livstid.Vi har sett saker som andra aldrig kommer i närheten av och vi har hört historier som andra inte vet finns.

 

Jag har gråtit mig igenom otaliga nätter men jag är på nåt förunderligtvis tacksam över dem.

Jag har känt hjärtat banka i bröstet av ilska,frustration och av ren kärlek.Jag har tittat,blundat och sen har jag tittat igen.Önskat att jag kunnat stänga av allt jag känt men misslyckats varje gång.

Jag har accepterat att mitt hjärta står på vid gavel för Uganda.Jag tar emot av det som ges och jag ger tillbaka så mycket jag någonsin förmår.

 

Vi hamnade i Afrika,och jag vill inte vara någons annanstans.