Jag och Jennie.Nära vänner.På olika platser i livet.Driv efter olika saker.Så många olikheter,så många likheter.

Jag tänker aldrig numera på det som som vi gjort som något stort,det är bara en del av livet.Glad att det är henne jag främst fått dela upplevelsen med.Våra olikheter är vår styrka,jag är ganska säker på det.

Bredvid oss har vi människor som kämpar precis så som vi gör för Bristols barn.Utan dem hade vi aldrig orkat och det hade inte varit lika roligt heller.

 

Sen har vi alla dem som befinner ytterligare ett steg utanför,de som inte riktigt förstår vilken oändlig skillnad dom gör i vårt arbete bara genom att tänka till.

 

Idag kom en kvinna hem till mig med ett kuvert.Hon hade fyllt 80 år och hon tyckte att hon hade det hon behövde.

Att vi behövde det mer.Vad svarar man på det?

Gudarna ska veta att vi behöver det men tacksamheten över det hon gör värmer långt mer än bara de pengarna vi får.

Med pengarna kan vi göra saker,med handlingen får vi ork att fortsätta och jag tänker att det är med hjärtat vi gör skillnad på riktigt....