Ibland glömmer jag av att andas.Jag glömmer bort att världen inte bara vilar på mina axlar.Jag tänker inte på att det är andras beslut också som påverkar hur saker och ting ska gå.

Men så kommer de där samtalet från min visa människa.Han drar mig långsamt tillbaka med ord som förvisso bottnar i en tro som jag inte riktigt tror mig ha,men samma tro som präglat hela hans liv och samma tro som än idag får honom att stå så stadigt på jorden trots att han inte alls borde klara det.

 

Lita på att allt kommer att lösa sig,och ha tålamod.Så säger han.Tro på att det kommer gå vägen.

Jag hinner tänka lite argt att han kan stoppa upp den där tron långt upp nånstans där solen aldrig skiner men i samma sekund tänker jag att han ju har rätt.

Jag tar natten till hjälp att reda ut alla tankar som snurrar och med ens känner jag att det blir lättare att andas igen.

Världens tyngd lättar litegrann.

Jag sänder honom en tanke av tacksamhet för all den klokskap han skänker mig och för tryggheten han bidrar med när jag så väl behöver den.Jag rasar lite för tusende gången och jag förbannar min svaghet.

Men jag blir uppfångad och jag tänker att jag verkligen måste innehålla alla bitar en människa nånsin kan ha.

Ibland så svag att det tillochmed gör ont att andas,andra gånger starkare och mer envis än någon eller något annat.

Jag tänker att livet är lite svårt ibland men herregud -vad jag älskar att leva det.