Fastän vi i ärlighetens namn är jättetrötta och fast det inte alls var särskilt längesen vi var på plats så längtar man när bilderna kommer från vår skola.

Som vi kämpat i alla år. Ibland kommer det verkligen till en. Det är ju typ världens finaste.

Hur vi lagt allt annat åt sidan när det krävts och hur vi har älskat det här stället.

 

Men hur fin skolan än är så är det barnen som gjort störst avtryck...hur ska man nånsin kunna glömma dem?

Anna