Dom som aldrig skriver kan inte förstå frustrationen som uppstår inuti en när orden tar slut.

När man är van vid att i stort sett aldrig behöva fundera på det som ska komma till att varje ord är som att skita ut ett bowlingklot x 3 och ändå vara missnöjd med de stackars orden man lyckats få till, då är man inte så imponerad av sig själv kan jag säga.

 

Det är bara ord tänker nån,för mig ligger det mer bakom det än så.För mig är det vår historia och min och Jennies livsresa.För mig är det en del av den hjälpen till Bristols barn som jag så gärna vill ge dem och för mig har det här varit ett sätt att ge dem en röst och en möjlighet att få synas, de barn som i världen inte är någon.När jag tystnar så bleknar dom,så känns det för mig och då är det inte bara ord längre.

 

Det vanliga livet har på så många vis kommit emellan och det känns som den blekaste av alla ursäkter att komma med ändå så gör jag det.11 år börjar sätta sina spår helt klart fastän jag önskar att det inte märkts av.Idag längtar jag tillbaka till enkelheten och jag längtar efter barnen på Bristol.Jag vill viska ett tyst litet förlåt till dem alla för att min röst har tystnat men jag vill att dom förstår att hjärtat ändå är lika fyllt av kärlek till dem alla.

Anna