Det är först nu man på riktigt egentligen förstår hur lite vi vetat.Hur naiva vi var när kom till Uganda de första åren och hur mycket vi trodde vi förstod fast vi inte gjorde det.

Jag tänker på hur ledsna vi blev när ett barn inte längre var kvar på skolan som vi fäst oss vid och hur det idag är vardagsmat.Vi vet att vi kommer förlora dem.

Känslan av att vi var älskade av alla för det vi gjorde,nu vet vi att det inte är fallet.Gudarna ska veta att det finns människor som avskyr oss som pesten också och som mer än gärna hade sett att vi aldrig nånsin satte vår fot i Uganda igen.För några år sedan hade det krossat ens hjärta att veta det,nu är det okej.Vad ska vi göra åt det ens?

 

Att vara vit i Uganda är än idag allt annat än enkelt.Att bli sedd på, och antas vara någon eller något man inte är kan reta mig nåt så vansinningt.

När jag är ensam i Uganda tar jag mig uteslutande fram med motorcykel,bodaboda,en slags taxi.Totalt livsfarligt men fantastiskt enkelt.

Det senaste året i Uganda har det kommit nåt som kallas Safe boda vilket innebär att man beställer via en app och på så vis får priset innan man påbörjar resan,vilket är superbra eftersom man annars som vit kan få betala både 2,3 och 4 gånger så mycket som en svart.Det sköna med detta är såklart att man är betydligt säkrare då förararna följs via kartan och inte kan försvinna med en samt att man slipper överpriserna...trodde man iallafall.

Den här gången som jag var nere använde jag mig nog av kanske 20-25 OLIKA förare av boda boda....inte en enda av dem hade växel att ge tillbaka till mig när jag skulle betala,inte en enda!

Tänk att så många i Kampala saknar växel...jag måste verkligen haft oturen att ha träffat dem alla....😒