Jag brottas i ärlighetens namn ganska ofta just nu med känslan av att det jag gör inte är bra nog.

Ingen säger det till mig eller visar för mig att det är så men min inre känsla är den iallafall.Det spelar ingen roll heller om nån säger motsatsen,min känsla är min.

 

Nu kommer frågan tämligen ofta till oss om vi avslutat vårt arbete i Uganda.Att man inte hör nåt om oss längre,jag skriver inte osv.Vi har inte slutat.Allt det där arbetet pågår fortfarande men mer i det tysta.Mitt självförtroende fick sig en törn och jag fann ingen glädje i att skriva mer.Tankar om att mina ord inte gör nån skillnad och vem bryr sig egentligen om vad jag känner, eller vad som sker med 500 skruttungar i Afrika slog ner i mig som en bomb och jag stängde av.Jag ville det inte och jag valde det inte.Det blev bara så.

 

Nu trevar jag försiktigt med orden igen men inte ett enda kommer av sig själv.Det knyter sig direkt.

Lika mycket knyter det sig av tanken av att folk tror att inte vi finns mer.

Vi gör det.Vi finns.Och barnen i Uganda finns. Och kampen är precis densamma.Varje dag.

 

 

Så står vi här nu med bara dagar kvar tills vi ska åka igen. Vi ska till Uganda och vi ska till Bristol.Våran skola.Den som har varit en så stor del av våra liv de senaste 11 åren.

Jag och Jennie och 5 ungdomar är det som utgör gruppen denna gången.En liten tajt grupp där det inte finns nån oro för att saker inte ska flyta på. Iockförsig har vi turen att våra grupper alltid gör det...vi har bra människor omkring oss alltid.

 

Jag stannar 2 veckor,de andra är där 1.Just nu undrar jag hur jag ens ska kunna lämna hemma en enda dag...de där två små barnbarnen jag har drar i hjärtat nåt alldeles vansinnigt och hur mycket jag än älskar att vara i Uganda så försvinner aldrig känslan av att jag aldrig är på rätt plats oavsett var jag än är.Konstigt det där. Vi är alla vana i familjen att jag är borta emellanåt och antagligen är det mest jag som blir blödig...ju äldre jag blir ju värre verkar känslan också bli.

 

5 av oss som reser nu har många ,många resor med oss i bagaget.1 gör sin andra resa och en av oss ska göra det allra första besöket på Bristol.Jag undrar stilla hur hennes tankar går just nu.Det är svårt att veta vad man kan förvänta sig av en sån här resa.Det liknar på nåt vis inget annat och fastän vi älskar att vara där så är varje människas egen upplevelse unik ändå.Men vi hoppas och tror att det kommer bli en fin resa också för henne.

 

Alla väskor är packade.Vi har ett par dagar kvar att jobba men sen,sen är det dags <3