Jag brottas i ärlighetens namn ganska ofta just nu med känslan av att det jag gör inte är bra nog.

Ingen säger det till mig eller visar för mig att det är så men min inre känsla är den iallafall.Det spelar ingen roll heller om nån säger motsatsen,min känsla är min.

 

Nu kommer frågan tämligen ofta till oss om vi avslutat vårt arbete i Uganda.Att man inte hör nåt om oss längre,jag skriver inte osv.Vi har inte slutat.Allt det där arbetet pågår fortfarande men mer i det tysta.Mitt självförtroende fick sig en törn och jag fann ingen glädje i att skriva mer.Tankar om att mina ord inte gör nån skillnad och vem bryr sig egentligen om vad jag känner, eller vad som sker med 500 skruttungar i Afrika slog ner i mig som en bomb och jag stängde av.Jag ville det inte och jag valde det inte.Det blev bara så.

 

Nu trevar jag försiktigt med orden igen men inte ett enda kommer av sig själv.Det knyter sig direkt.

Lika mycket knyter det sig av tanken av att folk tror att inte vi finns mer.

Vi gör det.Vi finns.Och barnen i Uganda finns. Och kampen är precis densamma.Varje dag.