Vi hade redan innan avresan bestämt att en fest det skulle vi ordna för barnen som bor på skolan, våra barn. Vi planerade att festen skulle hållas någon av dom första dagarna. Victoria kollade av med sin vän Cissy vad dom ville ha att äta och dricka på festen. Vi fick då veta att frukt som dom aldrig äter var äpplen och päron och att få dricka läsk till detta, det skulle vara en fulländad fest. Vi begav oss till en mataffär inne i Kampala och skulle inhandla lite kex, frukt och dricka. Eddie som var med oss i affären tyckte att vi nog borde inhandla frukten på marknaden och drickan skulle han fixa på annat håll. Vi kände alla att det här har nog Eddie mer koll på än oss då vi inte är så vana att handla i Kampala!

Dagen efter skulle då festen hållas, men när vi vaknade denna morgon så vräkte regnet ner. Jag kom ihåg att jag tänkte, så bra att det regnar nu på morgonen, så det kan klarna upp till eftermiddagen. Men när det regnar i Uganda så regnar det rejält. Efter ett par timmar så slutade det till vår stora glädje men då fick vi veta att det skulle vara svårt att ta sig ut till skolan. När det regnar så har vattnet ingenstans att ta vägen, så ute i slummen blir översvämningarn så svåra att skjulen där dom bor fylls med vatten och vägarna spolas bort. Efter lite rådfrågning med Eddie och lite påtryckningar om att vi gärna ville hålla festen just denna dag, så kom vår lilla minibuss och hämtade oss för att på lite andra vägar ta oss ut till skolan!

När vi lämnade Kampalas innerstad och körde in i slumområdet så såg vi med ena ögon hur ett, för dom vanligt regnfall, förstörde allt i sin väg.

Vägarna var på sina ställen helt borta. Efter att vi kört en stund och vi alla satt helt tysta och tittade på förödelsen så la Eddie handen på min axel ochh berättade att dagen efter ett skyfall så kan man läsa i tidningen att mellan 30-40 barn dör då de följer med vatten och lermassorna som drar fram på gatorna......

Efter många och långa omvägar så lyckades vår duktiga chaufför ta oss till skolan. Som vanligt när man kommer till skolan så möttes vi av jublet från alla barnen. Vi lastade ut det som vi hade med oss frukt, kex och lite överraskningar. Då vi låg lite efter i tidschemat pga av vädret, så vi ville komma igång så fort som möjligt då det snabbt blir mörkt om kvällarna. Vi hjälptes åt att blåsa ballonger som vi knöt upp över allt, alla var så glada och föväntningarna låg i luften. Efter ett litet tag så insåg vi att läsken inte hade kommit, vi frågade Eddie om det hade blivit något missförstånd, men han log bara med sitt "förnuliga" leende och sa att vi skulle vara lugna, allt var fixat. Efter en stund så ser vi mycket riktigt att läsken är på ingång!

Vi fick läsken hemkörd med cykel. Man kan inte annat än beundra mannen som har detta som sitt jobb!

Festen kom igång och som Anna har berättat i ett tidigare inlägg så blev det en magisk kväll. Jag kan utan tvekan säga att det är denna dag och kväll som har fastnat i mitt minne från mina resor till Uganda. Det var som om tid och rum inte existerade. Lyckan i barnens ögen, glädjen i deras skratt och muskiken från brassbandet kommer jag alltid bära med mig.

Sluter jag mina ögon så tar jag mig snabbt tillbaks den dagen i septemer 2010 då mitt liv förändrades för alltid - jag av alla människor fick uppleva ett mirakel!

Jennie