Ibland kommer den där känslan av uppgivenhet över mig att "nu skiter jag i det här med Afrika, ingen fattar ändå och allt arbete man lägger ner är helt ogjort för ingen bryr sig iallafall!" Så känns det faktiskt emellanåt.....
När man försöker och försöker och nästan stångar sig blodig för att folk ska förstå vad människorna får vara med om i Uganda.


Ändå är det viktigaste för oss vad barnen har för märken på sina kläder eller att man väger 2 kg för mycket eller nåt annat trams! Ibland blir jag så trött av att lyssna på sånt......


Vad som är tur är att är att lika snabbt som den här känslan kommer över mig så försvinner den.
För vem ska göra nåt för våra barn på Bristol om inte Victoria,Jennie och jag gör det?
Vem kommer då att slåss för dem? Vem kommer ens att veta att dom finns? Troligtvis ingen!
Vi kan inte ge upp innan vi nått vårt mål! Självklart kan vi inte det.


Och egentligen är det ju så att för varje människa som vi får att lyssna på vad vi har att säga så vinner vi ju en liten seger. Kan vi få nån att förstå att den här världen inte är den enda så har vi tagit ett steg i rätt riktning... Det handlar inte bara om att ge pengar utan det handlar också om medmänsklighet.
Att inte tro att man själv är jordens medelpunkt och viktigast och mest intressant i hela världen, för det är man inte!


Att ge sina barn fina prylar,kläder,och underbara resor tycker jag att man ska göra om man kan och vill, det är inget fel i det alls, MEN för guds skull, hjälp dem också att förstå att det inte är någon självklarhet att livet är så här,få dem, och er själva att förstå, att det finns andra också och inte bara vi och att det är en häftig känsla att faktiskt hjälpa andra.


Och när jag som idag stöter på Ingrid, och hon ger oss så mycket fina ord om det vi gör, så värmer det mer än vad ni någonsin kan ana....Så Ingrid.....Tack för att du läser och tack för dina ord!


                                                           Anna